Columbus, OH – I ett beslut igår, som splittrades längs partipolitiska linjer, gjorde Högsta domstolen i Ohio det mycket svårare att fastställa ett krav på felaktig uppsägning i strid med allmän ordning. I House v. Iacovelli, 2020-Ohio-436, 2020 WL 696639 (12 februari 2020), vägrade domstolen att erkänna kravet från en anställd som avskedades efter att ha konfronterat sin arbetsgivare för att ha underlåtit att korrekt rapportera sina inkomster till Bureau of Unemployment Compensation.
Ett krav på felaktig uppsägning i strid med allmän ordning erkändes för första gången som ett undantag från Ohios strikta doktrin om anställning efter eget gottfinnande i Greeley v. Miami Valley Maintenance Contrs.., 49 Ohio St.3d 228 (1990). Kravet var ofta tillgängligt om
(1) det finns en tydlig allmän ordning som manifesteras i en statlig eller federal författning, lag, administrativ bestämmelse eller sedvanerätt; och
(2) under de omständigheter som en kärande påstår att hennes avskedande skulle äventyra denna allmänna ordning.
Efter att ha sagts upp identifierade House-klädaren olika bestämmelser i Ohio Revised Code kapitel 4141 som källan till sitt krav på felaktig uppsägning i strid med den allmänna ordningen. Kapitlet föreskriver böter och straff för arbetsgivares underlåtenhet att korrekt rapportera anställdas löner, men ”innehåller inte något personligt rättsmedel för en uppsagd anställd …”
Högsta domstolens majoritet, i ett beslut av domaren Pat Fischer, en republikan, ansåg att ”avsaknaden av ett personligt rättsmedel i det lagstadgade systemet inte äventyrar politiken, eftersom de rättsmedel som finns i lagen i tillräcklig utsträckning skyddar samhällets intressen och avskräcker arbetsgivare från att ägna sig åt det förbjudna beteendet”. Även om ett krav på felaktig uppsägning i strid med den offentliga politiken skulle erkännas på grund av House fakta, skulle det enligt Högsta domstolen inte främja kapitel 4141:s politik, eftersom arbetsgivare fortfarande skulle kunna ägna sig åt felaktig lönerapportering samtidigt som de undviker ansvar genom att avstå från att vidta repressalier mot anställda som rapporterar detta.
Nu när Högsta domstolen har visat sin likgiltighet inför House och andras svåra situation, under vilka omständigheter kommer en domstol att erkänna ett krav på felaktig uppsägning i strid med den allmänna politiken? ”e domstolen har endast fokuserat på förekomsten av ett personligt rättsmedel för den anställde under omständigheter som involverat offentlig politik som skyddar väsentliga rättigheter för den anställde.” Och när skyddar allmänna principer en arbetstagares väsentliga rättigheter? När det lagstadgade systemet ”specifikt skyddar anställda.”
Den cirkulära karaktären i domstolens analys gick inte förlorad för den avvikande åsikten. Sa domare Melody Stewart, som fick medhåll av sin demokratiska kollega domare Michael Donnelly: ”När källan till den allmänna ordningen är en lag som innehåller ett rättsmedel för en felaktigt uppsagd anställd, är det kanske inte nödvändigt att erkänna ett krav på felaktig uppsägning i strid med den allmänna ordningen”. Men det borde inte spela någon roll, för den avvikande åsikten, om den allmänna ordningen i fråga är avsedd att skydda enskilda anställda eller något statligt intresse. ”Oavsett vilken typ av allmän ordning det rör sig om är en av de centrala frågor som ligger till grund för äventyrskomponenten om det behövs ett privat verkställbart rättsmedel för den drabbade arbetstagaren för att på ett adekvat sätt skydda den allmänna ordningen.”
Den avvikande åsikten fortsatte med att diskutera en litania av fall där domstolen tycktes förstå denna punkt. ”Tidigare”, konstaterade dissidenten, ”har denna domstol, när den har undersökt om lagstadgade rättsmedel på ett adekvat sätt skyddar den aktuella allmänna ordningen, fokuserat på om de rättsmedel som står till buds för den enskilde arbetstagaren är adekvata.”
Majoritetsutlåtandet utgör ett förbryllande och på många sätt principlöst avsteg från detta att föredra tillvägagångssätt.
Den avvikande åsikten konstaterade också att om man avvisar anställda som avskedas för att ha rapporterat lagöverträdelser, eller för att de själva vägrar att bryta mot lagen, ”skulle det kunna äventyra viktiga allmänna principer som ligger till grund för ett antal av Ohios lagar, även om dessa allmänna principer inte nödvändigtvis skyddar en enskild anställds rättighet”. Anställda som avskedas för att de vägrar att följa arbetsgivarens direktiv att olagligt dumpa giftigt avfall i en flod, till exempel, ”har ett svårt val att göra – bryta mot lagen eller få sparken för att de inte bryter mot lagen”. ”Den centrala idén med den allmänna skadeståndsrätten”, för den avvikande åsikten, ”är att skapa privat verkställbara avskräckande incitament för privata arbetsgivare att använda sin makt på arbetsplatsen för att undergräva viktiga allmänna principer.”
Även om majoritetens distinktion (mellan allmänna principer som syftar till att skydda anställda och sådana som syftar till att främja ett statligt intresse) var genomförbar, enligt den avvikande åsikten, tillämpade majoriteten den felaktigt i detta fall. ”Om de anställda vet att de kan bli uppsagda utan någon som helst möjlighet att få ersättning för att de rapporterar en potentiell överträdelse eller för att de samarbetar med Bureau of Unemployment Compensation för att avslöja en potentiell överträdelse, är det högst osannolikt att de någonsin kommer att rapportera eller samarbeta. I sin tur är det osannolikt att arbetsgivarna någonsin identifieras och utsätts för de administrativa rättsmedlen för sina felsteg.” På detta sätt ”gör majoritetsutlåtandet mer för att uppmuntra arbetsgivare till underrapportering än vad de lagstadgade rättsmedelsbestämmelserna någonsin skulle kunna göra för att avskräcka från det.”
I ljuset av House är advokater som överväger att väcka talan om olovlig uppsägning i strid med den allmänna ordningen välrådiga att granska varje möjlig källa till den allmänna ordningen (oavsett om det rör sig om delstatens eller den federala konstitutionen, en lag, en förordning eller sedvanerätten) för att hitta tecken på att en enskild arbetstagares rättsmedelsrätt var avsedd eller underförstådd. På samma sätt som parlamentets oliktänkande kunde ur kapitel 4141 utläsa en avsikt – som inte var uppenbar på ytan – att se till att avskedade arbetstagare får sin rättmätiga del av arbetslöshetsersättningen, kan praktiker i andra lagstadgade system (eller kanske mer troligt i sedvanerätten) urskilja ett ”dolt” syfte att gynna anställda.
(Som det framgår av det oliktänkande som framförs i artikeln, kan den förmånen ha formen av ett rättsmedel för olaga avskedande, men det kan också vara så att den inte har formen av ett rättsmedel för olaga avsked). Om detta inte lyckas skulle advokater kunna försöka förstärka några av de allmänpolitiska teman som den avvikande åsikten uttrycker, vilket kanske avslöjar konsekvenser som är ännu mer besvärliga än de som följer av att ett krav på felaktig uppsägning i strid med allmänpolitiska principer förvägras i samband med arbetslöshets- och lönerapportering.
Slutsatsen är dock att majoriteten i Ohios högsta domstol just har urholkat det lilla skydd för arbetstagare som fanns i Ohio mot att bli avskedade även under de mest upprörande omständigheterna som de flesta människor skulle anse vara fundamentalt felaktiga och mot alla Ohios intressen.