Och även om man tänkte sig att man var på väg mot det slutet, så undrade jag hela tiden: ”Kommer de att casta en annan skådespelerska eller kommer vi att få Sarah Gadon i ålderdomssmink?” Fanns det några samtal om det sistnämnda?
Nej, inga. Min dröm var att Eva Marie Saint skulle spela Sadie och jag skrev till henne och Gud välsigne henne, hon skrev ett handskrivet brev tillbaka till mig, men hon bestämde sig för att inte göra det. Jag ville hylla Hitchcock i det hela.
Constance Towers, kvinnan som till slut spelade Sadie, var verkligen helt fantastisk och en livstidsskådespelerska. Hon hade en karriär på 50- och 60-talet. Hon är en riktig långtidsskådespelerska. Vi ville alltid ha en äldre skådespelerska, men jag tror att det enda samtal vi hade var att jag funderade på om Young Sadie skulle vara med överhuvudtaget, om han bara skulle dansa med Old Sadie, men sedan tänkte jag: ”Nej, du behöver den magin”. Jag vill också säga att jag tyckte att kemin mellan Sarah Gadon och James Franco var så omisskännlig att jag ville se dem dansa tillsammans en sista gång.
Det är ett så svårt och känsligt slut. Vilka var de mest svårhanterliga eller nödvändigaste momenten att genomföra så att du kände att folk skulle köpa den?
Om man tänker på det kronologiskt så levde folk i Jake och James Franco. Man behövde se Jake se Sadie och vara glad över att hon levde. Det första som behövde hända var att man behövde förstå: ”Herregud, hon levde. Det är det bästa.” Jag tror att det är en handling av verklig altruism från hans sida, att han gav upp henne så att hon kunde leva, oavsett om de fick vara tillsammans eller inte. Den andra biten var att förstå vem hon hade blivit i den skådespelerskan, att hon var en person med integritet och att hon hade haft ett tillfredsställande, djupt och rikt liv, och att det fanns en viss poänggivande känsla. Vi kände till karaktären Sadie, men vi hade aldrig sett den här skådespelerskan tidigare, så att förstå att hon på något sätt visste att hon var nära slutet av sitt liv, man känner det i hennes tal. Och den tredje delen var den visuella bilden av deras band, av att se James få uppleva den här dubbla känslan av att hålla kvinnan han älskar i sin famn. Det är som om du håller din mormor, men det är kvinnan som du älskar. Så det var den där ömheten, men också ett ögonblick av bitterljuva känslor av ”jag får uppleva det här”. Jag får gå tillbaka i tiden för en minut.”
Du lade till en ny scen i Maine med Jakes återkomst till 1960 och att han faktiskt träffar Sadie med sina kusiner. Och det är ett intressant tillägg eftersom det låter Jake göra ett val som han inte gör i boken på samma sätt, han låter henne aktivt leva sitt liv. Å andra sidan innebär det att när hon i slutet säger att hon känner igen honom, är det möjligt att hon bokstavligen känner igen honom, i motsats till att bara känna honom på ett kosmiskt sätt. Prata om att lägga till den scenen och om du vill att vi ska uppfatta hennes igenkännande som bokstavligt talat?
Om man går baklänges är jag helt okej med idén och tolkningen att ”Åh, hon känner verkligen igen honom”, att det finns en bokstavlighet i det, men för mig är poängen att hon någonstans inom sig minns deras kärleksaffär snarare än hans ansikte. Så det faktum att det är två saker är okej för mig, för jag tycker inte att det ena upphäver det andra. Det är lite extra. Men genom att lägga till scenen i Maine har du helt rätt i att jag ville dramatisera Jakes aktiva val, för i boken tror jag att det finns 30 sidor i slutet av boken där han sitter på Tamarack Motel på 60-talet och skriver ner det här. Han skriver brev till sig själv och till henne. Det valet är så prosa-dramatiserat. Man får leva med honom under den tid det tar att läsa det. Men jag tänkte att det måste vara ett dramatiskt, aktivt val. För mig var det en mycket viktig tidig idé att jag sa: ”Jag tycker att Sadie borde ha varit nära Jake hela tiden och att han först i slutet inser det”. Det finns ett slags ”om och då” som händer, som: ”Herregud, om han, oavsett när han går genom kaninhålet, tittar ett extra ögonblick i den riktningen och inser vem det är”. Så jag älskade tanken på att vi kosmiskt sett korsade varandra hela tiden och att han först i slutet får reda på det. Så det blev så när de träffas och hon säger: ”Åh, jag har varit i Lissabon förut. Jag åt en fantastisk milkshake.” Och han säger: ”Vilket lustigt sammanträffande”. Men sanningen är: ”Det var ett lustigt sammanträffande och du var verkligen där.” Jag älskar tanken på att det finns en ödesbundenhet i att de dras samman. Det känns väldigt romantiskt för mig och lite episkt. Att lägga till den extra scenen, det får han inte i boken. När Sadie dör får han bara tänka på henne. Han får inte se henne levande igen förrän hon är gammal. Jag tänkte att jag hade gått igenom så mycket med dem tillsammans och han måste se henne som hon var, som hon är, som han älskar henne och sedan släppa henne, för det verkar vara det svåraste att göra.
Finalen tar oss också till alt-2016, 2016 hade Kennedy levt. I boken består den scenen nästan uteslutande av Harry som ger en recitation av 50 år av förändrad historia, vilket ni uppenbarligen inte kunde göra …
Jag försökte! Jag skrev det! Jag skrev många versioner av den och jag tänkte: ”Jag kommer att ta livet av mig. Jag står inte ut med det.” Men jag försökte.
Vilka valmöjligheter fanns det? Hur mycket tid skulle vi helst ha tillbringat i det gamla nuet och vad var de viktiga saker som du ville att den scenen skulle förmedla utöver bara ”Det fungerade inte, du vill inte leva här, åk tillbaka”?
Jag skrev många versioner. I boken är det en stor aria för Harry Dunning. Den är både skrämmande och lite skämtsam, eftersom den nämner president Hillary Clinton och den nämner att Maine har gjort sig avskilt och gått med Kanada och det finns hatmöten och folk droppar av pus och man kan se deras ben. Det är väldigt Stephen King. Det är en glädje att läsa. Det är mycket svårt att dramatisera många av dessa element utan att det blir campy eller otroligt. Jag försökte skriva många versioner. Jag skrev finalen ett antal gånger och särskilt den här delen förändrades mycket. I en version frågade jag Harry fram och tillbaka och försökte på ett dramatiskt sätt förstå historien. Sedan skrev jag en version där den där världen var väldigt starkt militariserad och man såg den nästan som en polisstat, vilket jag tyckte var intressant och berättade en särskild typ av historia. I slutändan tänkte jag och tänkte och tänkte och tänkte på det, tänkte på vad vi ville göra visuellt och jag tänkte: ”Skulle det inte vara mer suggestivt och intressant om du bara dammsög allting? Om du tog bort allt och det blev ett öde landskap och du berättade historien genom det som inte fanns där?”. Det finns inga människor. Det finns inga tecken på handel. Det finns inga färger. Vi använde olika objektiv och produktionsdesign. … När jag sedan verkligen tänkte på världen tänkte jag: ”Det här förändrar också vem Harry är och han kan inte prata lika mycket, eftersom ingen pratar”. Så jag lät tystnaden och tomheten diktera berättelsen om vad som hade hänt med världen.
Jag måste säga att jag älskade hur det blev. Det är en utveckling från boken, men i grund och botten berättar den samma historia, som är: ”Saker och ting har gått fel.”
Tillbaka till anpassningsprocessen. Jag vill gå igenom Bills resa, som var den största nästan ursprungliga karaktären här. Du visste att du behövde honom för att undvika röstlägen från Jake, men du visste förmodligen också att slutet inte riktigt kunde involvera honom, eftersom det måste handla om Jake och Sadie. Så hur är det att skapa en karaktär som måste verka som om han finns där i ett syfte, men som i slutändan inte kan lämna några spår när det gäller vart berättelsen tar vägen?
Jag visste att Bill skulle dö i det näst sista avsnittet och jag visste att han skulle åka till asylboendet, eftersom jag byggde in Jake som talade om asylboenden i pilotavsnittet. Han säger: ”Vad betyder det? Vad betyder det att titta på den här filmen om hur hemska asylboenden var under den här tiden som jag ska åka till?”. (Skrattar) Det är roligt. Jag tror inte att jag var tillräckligt smart för att formulera att han inte kunde lämna några spår, men anledningen till att jag visste att Bill behövde åka i avsnitt åtta var att jag ville att Jake skulle känna det personliga priset, att man inte får något gratis, att varje handling har en lika stor och motsatt reaktion. Så det han trodde att han gjorde, som bara var att tillfälligt ta hand om Bill, har faktiskt en kostnad och jag ville att den kostnaden skulle sticka i honom.
Om vi stannar kvar vid förändrade karaktärer så är mannen med det gula kortet i grund och botten ett litterärt påhitt. Tänkte du någonsin att du skulle kunna klara dig utan honom alls och vilket tillvägagångssätt du ville använda dig av honom?
Jag ville aldrig eliminera honom helt och hållet. Jag älskar honom. Jag tycker att han är den här stora förebådaren och han är så kuslig. … Det sätt på vilket jag ville förändra vem och vad Yellow Card Man är var att säga: ”Åh, han kämpar just för att Jake skulle kunna bli honom”. Han är Jake. Han har varit Jake. Han är någon som gått igenom sitt eget kaninhål, vare sig det var Al:s eller inte, och som inte kan sluta gå igenom eftersom det var hans dotter. Jag älskade tanken på att göra något mycket personligt så att det förhoppningsvis finns en riktig människa även om han har varit ett slags spöke hela tiden, men han har varit en riktig människa hela tiden, men det finns en riktig anledning för honom att prata med Jake, vilket är en koppling. Jag trodde att det fanns något som var smärtsamt, och det hjälpte mig att förstå vad kaninhålet kunde betyda känslomässigt.
Jag bingade serien på screeners, men Hulu gör inte Netflix-grejen och den har haft premiär varje vecka. Fick du någon uppfattning från Twitter eller svaren på din blogg eller vad som helst om hur folk tittade på den?
Jag har gjort det! Jag skulle säga att den höga andelen människor uttryckte irritation och var upprörda över att de inte kunde titta mer, men sedan följdes det upp av ”Jag älskar verkligen att se fram emot det”. Folk skulle säga: ”Varför kan jag inte se mer? Det är så irriterande”, men sedan säger någon: ”Men jag tittar på det på måndagar med min man och det är jättebra”. Så detta är människor som är intresserade av det och som redan gillar serien. Det är precis så jag vill att folk ska känna sig. Jag tror att vi håller på att förlora konsten att vänta och att den förmodligen kommer att gå förlorad, men jag tror att Hulu-modellen är en vinn-vinn-modell, för på måndag kan alla som inte har hunnit titta på det binge it. Den finns där för att spelas, men vi hade lite kul med att dra ut på tiden.
Har du lyckats förvandla en formidabel Stephen King-dörrstoppare till en tight miniserie, har du ambitioner att ta dig an en annan?
Ja, absolut. En av böckerna har fått en option till någon annan, men jag fortsätter att hoppas att Firestarter ska falla i mina händer. Och jag kan också säga att James Franco verkligen vill göra en till med mig också. Så han och jag pratar om ett par. Jag håller utkik. Firestarter skulle vara min dröm, men jag går tillbaka genom arkiven, helt klart. Vi hade en fantastisk tid.