Fraktalerna började inom 15 minuter efter att jag drack teet, geometrier som snurrade runt i tallarna som täckte sluttningarna i dalen. Jag stod upp, överväldigad. Detta var för mycket. Något kändes fel inom mig. Jag hoppades att detta inte var en dålig resa på väg. Jag andades, försökte sedan stretcha, böjde mig i midjan över tårna, men det hjälpte inte. ”Hmmmm”, mumlade jag till Illich, som satt i en gungstol på verandan några meter bort. ”Det här är … mycket.”
Kanske om jag gick in i vår mysiga stuga och lade mig ner? Jag gick in och spydde sedan på kakelgolvet. Ah, så det var det som var fel inom mig.
Det här var inte den fnittriga morgon jag hade förväntat mig.
På en svamppilgrimsfärd
När vi dagen innan anlände till San Jose del Pacifico, en liten by som klamrar sig fast vid en bergssluttning i alperna 8 000 fot över havet, var det den gyllene timmen före solnedgången. Ur hyresbilens fönster såg jag cumulusmoln strömma in i dalen nedanför oss. Vi befann oss bara två timmars bilresa söder om det torra buskaget utanför Oaxaca City, men det verkade som om vi befann oss på en annan kontinent. Luften var laddad med en sval dimma som fuktade tallarna och ormbunkarna. Istället för adobehus eller kakelklädda kolonialhus passerade vi små byggnader av tegel, sten och mörkt trä. Muralmålningar och skyltar hänvisade ofta till alver, älvor och svampar. Illich kommenterade att det kändes som om vi hade kommit in i The Legend of Zelda.
(PS. Här är vad du ska packa om du reser till Oaxaca.)
I själva verket har San Jose del Pacifico en del av sin magi, men den är inte direkt alvlig. Det är de hallucinogena svamparna, som lokalbefolkningen hämtar i skogen här under regnperioden.
Svampar, eller magiska svampar, är helt enkelt svampar med den naturligt förekommande, sinnesförändrande substansen psilocybin, som orsakar hallucinationer och känslor av enighet med universum. Medan många människor (och tonåringar) bara äter dem för skojs skull på festivaler, studerar forskare psilocybin i hopp om att kunna legalisera det för terapeutiska ändamål. I närvaro av en utbildad terapeut har det visat sig ge anmärkningsvärda, varaktiga förbättringar av ditt psyke. På grund av detta har psilocybin sprungit från hippieområdet till den bredare kulturen av självförbättring genom psykedeliska läkemedel, med entreprenörer som mikrodoserar för att förbättra kreativitet och prestanda. (Om du vill veta mer om psykedeliska läkemedel, deras fördelar och risken för missbruk och överdosering rekommenderar jag att du läser Ayalet Waldmans A Really Good Day.)
Jag har ätit svamp mer än ett dussin gånger sedan college. Och för att vara ärlig föredrar jag faktiskt LSD, eller ”acid”, helt enkelt för att LSD tenderar att låta dig styra din egen upplevelse lite mer. För att uttrycka det på ett annat sätt, svampar tar dig dit de vill ta dig, och ibland kan det vara till en mörk plats. (Ja, det är en viss föraning, precis där.) För att vara tydlig, LSD har fortfarande möjlighet till en dålig tripp, särskilt om du är med opålitliga människor med dåliga vibbar, på en obekväm eller skrämmande plats. Men på det hela taget, om du börjar känna dig obekväm på LSD, kan du enkelt bestämma dig för att avfärda dessa tankar och gå tillbaka till de glada fnissarna igen. Det är inte alltid fallet med svamp. De får dig att arbeta lite hårdare. De kräver mer fokus på andningen, fler meditationstekniker för att lugna sinnet och mer förberedelser för att se till att du kommer att trivas och känna dig trygg under resan.
När det gäller etik och hållbarhet är svampar dock min favorit. Enligt en uttömmande undersökt artikel på Huffington Post (som jag litar på i det här fallet eftersom den skrevs gemensamt av två seniora medarbetare i stället för av en slumpmässig, obetald medarbetare) är svampar endemiska på alla kontinenter utom Antarktis, och kan lätt odlas inomhus också med lite utrymme och insatsvaror, med hjälp av avfallsprodukter. Dessutom sägs det i en nyligen publicerad rapport i fotnoterna att – till skillnad från kokain och molly/ecstacy – är det inte vanligt att svampar förfalskas. Och eftersom de är så lätta att odla för amatörer var som helst på planeten, är de inte föremål för handel genom karteller, ett problem som var särskilt relevant eftersom vi befann oss i Mexiko. Allt detta gör dem till den perfekta drogen för den medvetna konsumenten.
(För mer om vilka illegala droger som är hållbara och etiska, läs min guide.)
Mestadels har sinnesförändrande svampar använts i hundratals, om inte tusentals, år av ursprungsbefolkningar för religiösa och kulturella ritualer och medicinska ändamål.Detta var något som jag visste om svampar och som säkert bidrog till att jag uppskattade dem, men nu skulle jag få en chans att uppleva dem i deras terroir, som en vinentusiast som besöker Bordeaux, eller mer passande, en mezcalälskare som dricker en drink med lokalbefolkningen på en palenque utanför Oaxaca City. Ja, svamp är olagligt i Mexiko, och det gäller även i San Jose del Pacifico. Men eftersom de är en tradition här, och de ger turistpengar till vad som annars skulle vara en helt utarmad stad, ser myndigheterna åt andra hållet.
Det har inte alltid varit så. Mexikanerna var tvungna att dölja sin användning av svamp för de vita spanska katolikerna med början på 1500-talet. Enligt High Times publicerade en mexikansk etnobotaniker 1936 en artikel om den möjliga existensen av sinnesförändrande svampar. Tjugo år senare reste en amerikan vid namn Gordon Wasson till den lilla bergsstad som nämns i artikeln, Huautla de Jiménez, som ligger i bergen fem timmar norr om Oaxaca City. När han äntligen fick delta i en nattlig reningsritual bröt han sitt löfte om tystnadsplikt och publicerade en bok och en artikel om upplevelsen, vilket utlöste hippieturism (bland annat Bob Dylan och John Lennon) till Huautla under hela sextiotalet. Det sägs att Maria Sabina, den shaman som motvilligt släppte in amerikanerna i denna hemlighet, kom att ångra sin roll i att korrumpera vad som hade varit en mycket religiös växt.
Jag kände dock inte till någon av denna historia när vi bestämde oss för att åka till San Jose del Pacifico. Allt jag visste var att några bekanta hade stannat till i staden under sin resa från Oaxaca City till Puerto Escondido på Stillahavskusten, och att de diskret hade skickat över några tips om hur man kunde få tag på svamp. När vi berättade om våra planer för några av våra amerikanska och mexikanska vänner i Oaxaca blev det snabbt uppenbart att ett besök i San Jose och deltagande i ritualen är en vanlig utflykt för de kreativa människorna där. Detta faktum, att San Jose inte bara är för hippiebackpackande turister utan även för lokalbefolkningen, gjorde mig ännu mer entusiastisk inför vår upplevelse.
Autenticitet var vad jag var ute efter. Och äkthet spelar inte alltid trevligt.
Planering av vår resa till San Jose
I själva verket skulle vi bara ha stannat till i San Jose på väg till Puerto Escondido, men vi hade inte tid att tillbringa ytterligare en vecka vid kusten (och vår Playa Viva-upplevelse kunde knappast förbättras), så vi bestämde oss för att hyra en bil, köra till San Jose, tillbringa natten och sedan köra tillbaka till Oaxaca City. Vi bokade en hyrbil för klockan 9 på morgonen på Oaxacas flygplats, i hopp om att vara i San Jose vid middagstid och ha sex solida timmars vackert trippande i dagsljus.
Tyvärr är det aldrig en trevlig upplevelse att hyra en bil i Mexiko. Till och med de igenkännbara amerikanska hyrbilsbolagen är i själva verket bara lokala franchisetagare som köper namnet … och sedan gör vad de vill. Särskilt om du är en guero (vit person) kommer de att försöka på alla möjliga sätt att få ut mer pengar från dig, bland annat genom att lägga på vansinniga avgifter, kräva att du köper en försäkring för 20 dollar per dag eller överboka de prisvärda bilarna och erbjuda dig alternativet att antingen vänta i flera timmar eller betala mer för en uppgradering. Det är vad som hände oss i Oaxaca, trots att Illich är en brunhyad venezuelan som talar spanska som modersmål. Vi väntade i mer än fyra timmar på att vår bil äntligen skulle dyka upp, så vi lämnade inte Oaxaca förrän klockan 13.00.
Det finns ett alternativ, som är att betala mindre än 10 dollar för en skåpbilsresa genom bergen (du kan få information om det lokalt i Oaxaca eller Puerto Escondido) och de släpper av dig i San Jose del Pacifico. Nackdelen är att du löper större risk att bli rörelsesjuk i en skåpbil än i din egen hyrbil – backarna är ökända. På det hela taget tror jag att jag är glad att vi tog hyrbilen, för att vi fick mer avskildhet och för att vi kunde anlända och åka när det passade oss. Men du kanske föredrar skåpbilen av prisskäl eller för att slippa slåss på spanglish med uthyrningsföretaget.
I vilket fall som helst anlände vi till San Jose del Pacifico med bara ett par timmar kvar till solnedgången. Det positiva är att vi hade reserverat en stuga på Puesta del Sol, en liten resort som är ganska vänligt inställd till dem som söker en psykedelisk upplevelse, där stugorna går för endast 30 dollar per natt. Jag tror att vi hade en annan anledning till att vi behövde vara tillbaka i Oaxaca, annars skulle vi ha bokat två nätter, så att vi skulle ha haft en hel dag. Det är något jag rekommenderar dig att göra, så att du kan slappna av och ta in mer natur när du är där.
Efter att ha checkat in gick vi nerför en slingrande stenväg som kantas av vilda blommor och suckulenter i alla storlekar, från pyttesmå ungar som spretar från hängande krukor, upp till agaves som var dubbelt så stora som jag. Vi var glada att se att vår stuga låg i slutet av stigen och var mycket privat – när vi satt på vår veranda kunde vi bara se en annan stuga 15 meter bort. Även om vi nickade till flera mexikaner med matchande tröjor som visade att de var där för någon form av reträtt (eller kanske var de med i en sekt? Vi undersökte inte), var allting tyst nere i vårt lilla naturområde, förutom vinden genom träden och fågelsången.
Inuti stugan hittade vi två sängar täckta av tjocka, mysiga filtar, ett rent badrum med en varm dusch och en vedeldad öppen spis. Det bästa av allt var att vår veranda på framsidan hade en vidsträckt utsikt över dalen, det enda tecknet på civilisationen var en mobiltelefontorn på en avlägsen ås, som strålade ut en perfekt signal till oss. Det var den perfekta inställningen för lite själavård med hjälp av psilocybin.
Darkness Falls
Inte allt var dock perfekt. Vi hade vårt första stora gräl under resan, om budget och balansering av våra arbetstider. Vi tog med oss detta käbbel till vår middag på La Taberna de Los Duendes (Elf Tavern) i huvuddelen av staden, som hade rekommenderats till oss av en vän. De serverar rejäla portioner italiensk pasta, hantverksöl och vin. Vi frågade efter rummet på övervåningen, som enligt vad vi hört är ganska romantiskt, men det var redan upptaget. Vi fortsatte att tillbringa större delen av middagen med att väsa åt varandra på ett sätt som vi hoppades att de andra matgästerna inte skulle märka (det gjorde de förmodligen). Vi avbröts i detta av en ung kvinna klädd som en hippie som gick över för att säga att hon kände igen Illich från en av hans DJ-spelningar i New York. Vi satte på våra ljusa leenden och småpratade en stund, men återgick sedan till att äta i tysthet så fort hon kom på att vi inte skulle bjuda in henne att sitta ner.
Kanske var detta inte en så bra idé.
I slutet av middagen hade vi pratat ut om det, men vi kände oss fortfarande ganska tunga. Vi frågade den tyske restaurangägaren om svamp, men han skakade på huvudet. Inte konstigt, jag skulle inte heller ge oss svamp efter att ha bevittnat våra dåliga vibbar. Vi gick ut ur restaurangen och ner till ett annat hotell/restaurang som en vän berättade att han säljer svamp. Svamparna var inte i säsong vid den tidpunkten och jag är säker på att de är bäst färska. Men när vi kom dit och Illich frågade vid disken om svampte, sa den lilla gamla mexikanska kvinnan som skötte köket till honom att visst, men att vi måste vänta tills hon hade lagat färdigt mat till de andra matgästerna. Så vi satte oss ner för att vänta, och en fluffig vit gatukatt hoppade i tur och ordning upp i våra knän och grävde ner sitt ansikte i våra jackor. Äntligen ett gott tecken.
Under tiden som vi väntade diskuterade vi och beslöt att vi kanske inte skulle dricka svampteet den kvällen. Vi hade trots allt en fantastisk utsikt från vår hytt som vi inte ville slösa bort, och vi kunde nog behöva lite mer utrymme mellan vårt slagsmål och den kommande upplevelsen, för att rensa våra sinnen från negativitet. Efter en halvtimmes väntan kom den mexikanska damen med två ångande koppar te. Illich bestämde sig för att be att få köpa ytterligare två dosor för vägen, så hon kom med två paket med torkade svampar. Vi betalade och tog med oss kopparna tillbaka till stugan. Vi bad om att få elden tänd för oss. Jag hällde upp de två kopparna svampte i min termos, ställde in min väckarklocka till en halvtimme före soluppgången, och vi somnade och lyssnade på den sprakande elden.
Nästa morgon vaknade vi i gryningen. Teet, som fortfarande var varmt, hade dragit i åtta timmar. I efterhand var det nog inte den bästa idén. Det var starkt te, vilket vi snabbt upptäckte.
Illich drack sitt te först, medan jag gjorde en Instagram Live-story där jag berättade om vad vi skulle göra. När jag gick ut på verandan var hans ögon redan stora. Jag fick den lysande idén att vi borde äta lite frukost (svamp ger mig ofta mums) så jag drack mitt te och släpade sedan upp oss till matsalen. Jag hällde upp flingor och tog en banan och började äta den. Sedan insåg jag att jag redan var hög och att vi måste gå. Omedelbart. Så jag släpade Illich tillbaka nerför den långa stenvägen till vår stuga och slängde mig ner på bänken för att titta på utsikten.
Fraktalerna virvlade med en våldsam kraft. Jag gick in. Jag kräktes.
Illich kom in för att titta till mig och såg kräket på golvet och hittade mig i badrummet. Han höll mig i håret medan jag stönade: ”Jag är så ledsen, älskling. Jag ska städa upp det.”
”Nej, nej, gå och lägg dig i sängen. Jag ska ta hand om det”, sa han. Så jag kröp ner i sängen under filtarna. Under tiden försökte Illich städa upp min spya, vilket han berättade senare, men fraktalerna snurrade inuti den, och han blev rörd av hur vackert det var. Detta fanns inuti min fru, förundrades han. Han skakade sig själv ur det och fick spottet bortrensat. Sedan kom han och satte sig bredvid sängen och höll min hand medan jag grät.
Jag vill klargöra att detta inte var en dålig resa. Jag har haft en dålig tripp, som uppstod när jag tog starka svampar på en kall lagerfest där vi inte kände så många människor. Vid den tidpunkten var jag fysiskt obekväm, kall, med tre olika stadier av musik som blödde in i varandra, och ingenstans att gå som kändes privat och säker. Det här var annorlunda. Jag låg i en mysig säng, med utsikt ut genom fönstret på ren natur, min underbara man höll mig i handen och pratade med mig, hans meditationsset spelade i bakgrunden.
Det var ett bra gråt. Vi hade rest och planerat, rest och planerat i ungefär en månad vid den tidpunkten, och vi hade ännu inte kommit på hur vi skulle leva den livsstilen och hitta balans. Allting kändes alltid upp i luften och oroligt. Vi flyttade från plats till plats med några dagars mellanrum, och jag var ständigt orolig för att undersöka, planera och passa in allting i vår resplan.
Men svamparna ville att jag skulle släppa taget, slappna av, inte vara ansvarig för en liten stund. Så det var vad jag gjorde.
Illich hade det förresten jättebra, han njöt bara av svampresan och var sitt knasiga jag och tog hand om mig som min egen kloka shaman. Vi pratade och jag tänkte på alla de sätt på vilka han är så underbar och omtänksam, så pålitlig. Och jag uttryckte dessa tankar för honom. Jag tror att det kom ut som: ”Du är en så bra man. Jag älskar dig. Wow, du är så underbar.”
Till slut, när resan blev mildare, kröp jag ur sängen och gick tillbaka ut på verandan. Saker och ting var vågiga, men fraktalerna hade försvunnit. Jag luktade på luften och såg hur solen skimrade marken. Jag lyssnade på fågelkvitter och lindade min serape runt knäna av tacksamhet.
Den kraftfulla resan var inte vad jag ville, men det var vad jag behövde.
Andra saker att göra i San Jose del Pacifico
Det var 11 på morgonen, och vi var ganska nyktra. Vi packade våra saker och checkade ut och körde tillbaka till huvuddelen av staden för att äta tlayudas på restaurangen som hade sålt oss svampteet. (Tips: ta med dig gott om kontanter för tiden i San Jose del Pacifico. Vi fick slut på kontanter och det var en hel del att köra vårt kort på Duende-restaurangen för att få kontanter för vår räkning på den andra restaurangen.)
Shopping. Efteråt vandrade vi runt och hittade den sötaste butiken som sålde inramade tryck, ekologisk hudvård, lokal honung, örtteer och mexikanskt mode. Det är ett projekt av bild- och tatueringskonstnären Carlos Bautistab från Oaxaca och kvinnan bakom skönhetsmärket Relative Nativo från Oaxaca. Det var en helt oväntad glädje att hitta en butik med så genomtänkt design i en så liten by! Det finns också några små butiker som säljer handsnidade träsvampar, som faktiskt är ganska eleganta, och andra prydnadsföremål och saker.
Vandring och fågelskådning. Om vi hade haft mer tid skulle vi ha gjort en liten vandring i området. Det finns gott om stigar att följa, från lätta till svåra. Fråga runt så får du säkert några utmärkta rekommendationer.
Temazcal. En temazcal-ceremoni är ett traditionellt renande ångbad med aromatiska örter och skrubbor. Du kan hitta detta över hela Mexiko, från utanför Mexico City till Tulum, men att göra en ceremoni före eller efter att ha upplevt en svampresa skulle vara helt fantastiskt. Återigen kan du fråga på ditt hotell eller på en lokal restaurang så hittar du förmodligen en utmärkt lokal utövare.
Kommer vi att rekommendera San Jose del Pacifico?
Du kanske tror att eftersom jag spydde och grät på min svampresa så skulle jag varna dig för denna magiska stad. Men det var flera faktorer som spelade in här. Den ena var de åtta timmarna som svamparna fick dra i varmt vatten, vilket gav ett otroligt starkt te. Den andra var de kvardröjande mörka känslorna från vårt bråk. Och den tredje faktorn var, tror jag, svampens karaktär i sig och miljön, som båda motstår en tillfällig användning. Det är en seriös plats för svampar, genomsyrad av religiös tradition. Om du ska åka till San Jose del Pacifico, var beredd på att det kanske inte blir en dag i parken. Eller så kanske din upplevelse faktiskt blir vacker. Det är svårt att säga. Oavsett vad som händer kommer den att vara värdefull.
När vi körde tillbaka till Oaxaca skickade Illich ett sms till Elliot Coon, medgrundare av mezcalmärket Gem & Bolt. Hon har bott i Oaxaca i flera år och hade varit en klok guide i staden när vi var där. Hon frågade hur det var, och Illich berättade för henne om vår erfarenhet och hur jag hade kämpat.
”Växtmedicin”, sms:ade hon tillbaka. ”Det får dig att arbeta.” Sant.
Förresten har vi fortfarande en dos av dessa svampar kvar. Vi har sparat dem för att använda dem på rätt plats, en plats med naturlig skönhet, där ursprungsbefolkningens visdom respekteras och där det finns en kraftfull energi förkroppsligad. Vi är i Cusco den här veckan, så jag tror att vi kanske har hittat vår plats…